Går det att resa i tiden? Var allt bättre förr?

Ja, efter helgen i Hillingdon strax utanför London kan jag bara svara ja.

Hillingdon kår firade 80 år och Gunnar fick en inbjudan att vara med. Redan då började resan längs Minnenas allé. Derek mötte oss, visade oss alla platser som kåren en gång varit stor på. Han berättade intensivt: där stod vi och spelade, där samlade vi pengar och där bodde den, liksom den. Namnen for som svalor genom luften.

Kommer du ihåg mig, Gunnar? frågade den klotrunda kvinnan. 46 år är rätt lång tid och att åldras kan ske olika. Andra var sig exakt lika som på de 100-tals fotografier som fanns i lokalen, möjligtvis var håret gråare, tunnare eller alldeles för ny- och starkfärgat.

Stoltast var kåren över att ha fostrat en general och John och Freda ledde, predikade, spelade och mindes till allas stolthet. ”Kapten” Larsson kallade fram sin assistent ”löjtnant” Granholm och damerna på de första raderna suckade av glädje – på samma sätt de gjort 46 år tidigare när de var flickor som beundrade de två unga officerarna.

Eftersom John var där njöt vi av hans musik och alla, jag lovar alla, kunde texterna. Och som alla sjöng i stämmor! Slöt jag ögonen var jag oändligt nära himlen.

Tack och tal var många och så fyllda av värme, glädje och sann tacksamhet till kåren, till människorna och till Gud. Och jag kan också bara tacka för all värme, all glädje, all vänlighet och ett fantastiskt välkomnande – så visar man vägen till Gud!

Ibland när jag funderar över olika bekymmer, tänker jag för mig själv – är det egentligen någon idé att oroa mig? I morgon är det nya stora saker som händer och dagens kris och kaos är glömda!

Den här våren har varit som att åka berg- och dalbana eller hoppa bungy jump utan gummisnodd…

Och aldrig någonsin har jag känt mig så ledd och så buren av vår Herre! Så fullkomligt omsluten. Jag tror ju inte på en Gud som ska springa mina ärenden, snarare ska jag springa hans, men stundtals har det känts som han helt ägnat sin tid åt mina problem. Ibland har jag ändå önskat att han bara en enda gång kunde ge mig mannat en dag innan jag nästan gått sönder :).

Men nu står jag här med huset, som var nästan helt omöjligt att sälja, sålt. En toppenfin, stor, härlig och ljus lägenhet mitt i Skövde från 1 juli. En lägenhet med ALLT vi önskade, hiss, garage, balkong, trevliga grannar, markplan på ena sidan, stora rum, liksom rätt antal rum, tvättstuga, nya täta och icke repiga fönster, dusch och väggar av betong som stoppar ljudet. Och dessutom, allt detta bara 7 minuters promenad från kåren och barnens skola inom synavstånd på cirka 200 meter (ja, jag behöver nya glasögon).

Och som grädde på moset är det bara bra på jobbet och alla stora problem med förhandlingar och strul ordnar sig ett efter ett. Chefer kan vara utmärkta och extremt roliga att samarbeta med.

Jag kan bara tacka! Tacka för att Herren är god – liksom människor!

Jag var snart 30 år och livet hade tagit en helt ny vändning. Jag hade levt ensam och hårt bunden av en sjuk mor och en svag styvfar. För första gången i mitt liv var jag djupt förälskad och för första gången ville jag välja mitt eget liv. Ett liv som egen person och inte vårdare till föräldrar.

På en utbildning skulle vi beskriva vårt liv och jag beklagade mig över min mors ilska. Kursledaren tittade på mig och så suckade hon: Ja, du Ragnhild, du är en sådan som vill ha allt och att alla ska älska dig.

Orden gick rakt in och först gjorde de ont, väldigt ont. Är det att vilja ha allt? Både kärleken från en man och möjligheten till en egen familj och rätten att slippa vara mamma till sin mamma? Men så gick orden djupare och det blev uppenbart för mig – jag måste välja – jag kan inte få allt. Jag måste välja mitt liv. Så jag valde, jag valde kärleken. Jag tror att det var då som det viktigaste formades, för i samma ögonblick jag valde kärleken, valde jag också Gud. Gud som är kärleken.

Priset blev högt, en familj som försköt. Men den andra sidan blev en annat pris, Första priset! Jag fick en kärlek till och av en man som bara fördjupas och blir allt större. Jag fick underbara barn och barnbarn, jag fick ett eget liv.

Häromdagen fick jag frågan om vad som varit så svårt under dessa senaste år och jag kände att jag inte längre var besviken eller arg. De var totalt bearbetade och ointressanta, för inom mig har jag redan gått vidare. Jag är så lycklig, så fånigt lycklig, och i morse vaknade jag och tänkte:

 
Jag är flickan som fick allt!

Vet du hur du ska köra nu?, frågade Gunnar mig när jag tog över bilen på söder i Stockholm. Javisst, svarade jag. Jag passerar de tre thai-massage-butikerna, svänger till vänster, dvs jag passerar inte Annikas hus, och sedan är det bara höger före bron.

Gunnars min går inte riktigt att beskriva och så frågade han – du tror inte att du skulle kunna säga vad gatorna heter?...

Det är klart att det skulle förenkla, men det skulle minska spänningen i livet. Nja, det handlar mera om att jag vet målet och många gånger är resan dit inte det viktigaste.

Nu vet jag målet, nu vet jag vad alla dessa hemska år tjänade till. Ja, allt var väl inte hemskt, men alldeles för mycket. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjort de senaste fyra åren, jag har aldrig varit så besviken på människor som jag varit dessa fyra år. Jag har sett sidor hos släktingar, vänner och bekanta jag gärna sluppit, och ibland har jag undrat varför, varför Gud? men det är genom prövningar man testas och nu står jag stark, jag vet vägen och jag har snart nått målet.

Nej, det har inte varit en rak och enkel väg och många gånger har jag inte ens känt att jag varit på vägen utan mera nere i diket.

Min förvåning över min förflyttning måste ha lyst om mig. Personalchefens förslag låg i luften mellan oss och jag stammade fram ett ”låt mig få tänka på saken” och i huvudet snurrade det – var ligger denna plats?

Och på vägen hem, utan att veta var staden låg, visste jag att detta ville jag, detta ville jag av hela mitt hjärta. För där fanns det människor jag tycker om, det visste jag. Och glädjen spreds inom mig.

Så skulle Gunnar och jag åka för att se den stad jag skulle bli kårledare i, en stad han kände väl sedan barnsben. Vi ringde en underbar vän som beskrev hur vi skulle åka för att hitta kårlokalen med orden ”och så svänger du rakt fram i rondellen”. Och så känns hela denna resa som jag och familjen påbörjat, nu svänger vi rakt fram. Men vem kunde tänka sig att målet var Skövde?

Jag har bett hela natten, fast jag inte tror på Gud. Kan du be för mig, du som tror?

Frågan som ställdes till mig fick mig att tänka. Vad betyder det att tro? Har jag som troende mer kontakt med Gud än andra? Nej, så kan det inte vara. Gud finns för oss alla, ser oss alla och bryr sig om oss alla – det finns ingen gräddfil för troende.

Vi är alla Guds barn och om vi tror att vi är förmer än andra som kristna bryter vi mot det som Kristus sa. Vi är alla bröder och systrar, från den minsta  till den största.

Och visst kan vi be för varandra. Det finns en värme i bönen som du känner, du bärs av bönen. Du möter någon som säger, jag har bett för dig, och du vet det med hela ditt hjärta. En bön kan aldrig bli fel.

Oslo, sommaren 2011. En sommar som förändrade världen. En sommar som fyllde världen med bön! 

Jag fick en komplimang häromdagen. Jag saknar din blogg, sa en vän. Varför skriver du aldrig?

Nu har det gått precis ett år sedan sist och nu känns det dags igen. Det har varit intensivt. Jag blev färdig officer i somras, fick min placering i Örebro på ett stödboende och härbärge. Nya beslut, såsom att sälja huset skedde under året. Mellandottern flyttade ut. Sonen bytte skola till annan stad. Lillflickan vill göra detsamma eftersom skolan är under all kritik. Ja, mycket har hänt, men nu säger jag som kungen, nu vänder vi  blad och går till nya äventyr. Välkommen till min blogg igen!

Kristoffer blir 13 år, tonåring! Det är stort! Vi gratulerar och hurrar.

Tiden går så fort! Så oändligt fort! 19 år sedan hon föddes och nu en vuxen dam.

Idag faller det ännu mera snö! Vackert - men nu räcker det, tack!

Vad heter du mer än Ragnhild?, frågade 10-åringen när jag nattade henne.

Jacqueline Ragnhild Ernolf Granholm, svarade jag.

Wow, sa dottern.

Jag föddes Ernolf, och när mamma gifte sig, blev jag adopterad vid 8-års ålder och fick namnet Nilsson. Jag kände mig aldrig som en Nilsson. Inte för att det var fel med Nilsson, men det var inte jag. Jag var ingen Ragnhild heller.

Jag uppfostrades och bodde hemma hos mina morföräldrar och mycket motvilligt kallade de mig för Jacqueline, eller Jackie, ända tills jag var 5 år gammal och en av gårdens flickor ringde på dörren och frågade om ”chockelin” fick komma ut och leka. Det var då mormor bestämde att det var nog, nu kallar vi henne för Ragnhild och så blev det. Hennes favoritsvägerska hette Ragnhild, och det var hennes namn jag fått, med förhoppningen att jag skulle bli lika snäll och trevlig som hon. Främmande engelska namn från min fars sida var inte passande. Fast än idag svarar jag hellre på Jackie än på Ragnhild.

Mitt första arbete var som kontorist på Televerket, och när jag kom in på juristlinjen funderade jag mycket på, om jag inte borde byta tillbaka min identitet till det som var jag, från kontorist Ragnhild Nilsson till jurist Jacqueline Ernolf.

Jag tog tillbaka mitt efternamn till mammas ilska, men det var ju jag, även om jag aldrig blev jurist.

Så träffade jag Gunnar och återigen stod jag inför ett namnbyte, men den här gången valde jag att ta Ernolf som mellannamn. Nu var jag etablerad konsult och, inom min värld, välkänd. Min rädsla för att ”försvinna” inom branschen genom namnbytet var densamma som den t ex många kvinnliga skådespelare känner.

Åren har gått och mellannamnet är alltmera borta, det syns på brev från myndigheter, och på sjukhuset blev jag uppropad som Jacqueline Ernolf häromdagen, men det var mer av misstag.

Så vem är jag idag? Granholm öppnar många dörrar inom Frälsningsarmén, men ibland önskar jag att jag bara hette Ernolf.  För vet du, den vanligaste frågan jag får är: vilken av bröderna Granholm är du gift med? Som andra fråga kommer något om min svärmor eller svärfar. Vem vet, en dag är man kanske mer nyfiken på vem jag är?

"kadetten"

Det går liksom inte att låta bli att titta bakåt så här årets sista dag. Det mesta är glömt eftersom det alltid hinner hända så mycket nytt i mitt liv.

På den tunga sidan finns alla sjukdomar, skräcken över ekonomin när lönen halverades och jag förväntades ta studielån, alla resor som tog all tid, ork och pengar, all elakhet jag mött och rädslan över att vara så ifrågasatt i den nya roll där reglerna långt ifrån varit givna eller ens möjliga att förutse.

På den ljusa sidan finns all vänlighet jag känt från människor som jag mött, glädjen att få studera Ordet liksom att sätta in Bibeln i sitt historiska sammanhang, att helt enkelt få lära mer. Härliga samtal med vänner – tack för att ni finns!

Här finns glädjen över allt som går bra med barnen. Här finns glädjen över att leva tillsammans med Gunnar och att vi har det så bra. Här finns glädjen i hemmet och staden vi bor i. Här finns glädjen över att min tro bara fördjupas – det blir vinsten av att ifrågasättas och att tänka till. Jag måste stå stark i min övertygelse, annars håller det inte.

Har jag några nyårslöften, nja egentligen inte, men förväntningar och drömmar! Men vad som än händer, finns Gud där och bär mig!

Med önskan om ett riktigt gott nytt 2011!

Både från mig och Gunnar!

Idag fyller min yngsta 10 år. Två-siffrigt! Det är stort!

En människa med sin framtid, sina tankar och sina sorger. Hon formas av oss, av ett samhälle,
en församling och av alla intryck via dator, TV och musik.

Och allt detta har jag tagit till mitt hjärta och begrundat.

Nu är alla hemma, familjen är samlad! Skinkan är klar, pepparkakorna bakade, rödkålen doftar i hela huset, vörten som jag bakade häromveckan ligger i tinar på köksbänken, klar för att doppas i doppet.

Allt är handlat och klart, huset är städat, alla paket är inslagna!

Och om en stund är det bara tomten som är vaken!

God Jul alla vänner!

När jag var liten växte jag upp hos mina morföräldrar. En av de berättelser som jag minns från tidiga år, var när mormor berättade hur hon som liten i den lilla lägenheten på Söder i Stockholm en dag såg en liten, liten tomte, sitta på rören under diskbänken. Tomtens ben sparkade fram och tillbaka och han plirade länge på min mormor som stod med förundrade ögon och tittade på honom.

Så när jag växte upp inte bara trodde jag på små hustomtar. Jag visste att de fanns, och när jag min första sommar på landet vid 7 års ålder såg älvorna dansa runt älvdrottningen, tog jag det som fullt naturligt.

När jag så själv fick barn ville jag föra över en del av den sagans magi som finns i tomtars och älvors land, och varje julafton har vi därför ställt ut gröt till hustomten.

Och den juldagsmorgon jag och Magdalena, då tre år, öppnade dörren och såg spåren, perfekta små fotspår, från grinden fram till grötfatet var det alldeles rätt. Förklaringen var så klart droppet från balkongen ovan­för, men för treåringen var magin total.

Änglar finns de? Ja, i min värld finns de. Jag är långt ifrån ensam om en trasslig uppväxt.

Vid 7 års ålder var min värld skrämmande och mycket ensam. När kvällen kom låg jag i sängen och mörkret var så totalt.

Det var då han kom, ängeln. Han såg ut som en blandning mellan den Kristusstaty min mamma hade och mina bokmärksänglar. Jag minns att jag frågade om han var Jesus, men han log, och sa att Jesus inte hade tid, utan han var min ängel. Han hette Henrik och jag var ju inte alldeles nöjd med namnet.

Fantasi, magi – trossanning – vad spelade det för roll? Jag trodde blint och min längtan var enorm efter att min ängel skulle komma till mig på kvällen.

För mig handlar julen om att göra gott. Hemma skickar vi hundratals julkort – inget går upp mot ett riktigt brev. Det är många att besöka eller ringa, för oss handlar julen mycket om omtanke.

Ett minne jag har från julen som inte är av det gladare slaget var det året morfar klädde ut sig till tomte. Mormors hemsydda tomtedräkt, hans egen stora mage och buskiga ögonbryn – han var tomten. Med långsamma steg, tung säck på ryggen och lykta i handen började han sin vandring över den långa gårdsplanen på hyreshuset i Gubbängen. Han gick förbi port efter port och jag stod i fönstret hemma och tittade – det var så vackert!

Men när tomten väl knackade på vår dörr, grät han. För morfar hade hört hur barn efter barn blivit förtvivlade när han passerade deras port – tomten hade gått förbi! Morfar var aldrig mera tomte.

Nu när jag ändå börjat berätta om morfar, så kan jag väl också berätta om julen när var jag sådär en 14 år. På julbordet fanns allt som skulle vara där, sill, skinka, Jansson. Men precis som vi satt oss till bords, tittade morfar sig runt och sa – men Eva, var är gröten? Jag hoppade över den, sa mormor, det är ett sådant jobb att koka risgrynsgröt. Morfars ögon blev alldeles ledsna och så sa han att utan gröt var det ingen riktig jul. Med en suck reste sig mormor och ställde sig på nytt vid spisen.

Så satte vi oss återigen för att äta och vi njöt. När halva tiden gått upptäckte mormor att morfar inte rört gröten – ska du inte äta gröten, Gustav? Nej, sa morfar, jag tycker inte om den, men jag vill känna lukten!

Så, som du förstår, hemma hos oss pyntar vi med tomtar och änglar och varje julaftons morgon sätter vi oss i biblioteket, brasan brinner och huset doftar av skinkan jag gjort dagen innan, pepparkakor, apelsiner med nejlikor i och hyacinter. Och så läser Gunnar julevangeliet. Och då är julen här!

Morfar Gustav

Jag har en idé för mig – varje vecka måste jag göra minst fem goda saker för olika personer. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt, ibland tror jag inte ens att alla märker det. Det kan vara ett vänligt ord, ett kort på posten eller helt enkelt något som ger personen uppmärksamhet och vänlighet.

Jag gör det inte för att få tack, utan för den varma känsla det blir inombords. Idag plockade jag upp två frusna söta tonårsflickor som liftade. De var klädda som tonåringar är idag, det fattas liksom en kjol eller ett par byxor… Skorna var gympaskor och självklart hade ingen av dem vantar eller mössa. De hade gått länge och var på väg till bussen och nu hade de långt kvar och kort tid. Och de hann med bussen tack vare skjutsen.

Vi har fått en flyktingförläggning i staden och i dagens tidning stod det att de som kommit inte hade kläder. Av Migrationsverket fick de en jacka och ett par skor, men resten saknades. Det var ont om leksaker. Vilken glädje jag kände, medan jag plockade ihop sju kassar med varma kläder, massor av dockor och leksaksbilar och ställde in på församlingshemmet. Allra bäst kändes det att visa att vi är många som välkomnar dem till vår stad och att allt vad främlingsfientlighet kan gå och dra något gammalt över sig – och då tänker jag inte på våra begagnade kläder…

Men jag tänkte också på att det tog mig 30 minuter att fylla kassarna, vilket överflöd många av oss lever i! Lite urvuxet och vi köper nytt. Så det som blir till glädje för andra, blir också till glädje för mig – du anar inte hur fint det blev i hallen!

Så har jag gjort fem goda saker denna vecka, men hur många dåliga tänker jag inte tala om!

En del julpyssel är extra roliga att göra. Ett sådant är att juldekorera dockskåpet!










Dukat till familjen!





Pigan bakar pepparkakor!






En värmande brasa till herrskapet!







Herrskapet väntar på att jullunchen ska bli klar.

I väntan ...






Snön föll, skogen var sagolik och granarna så fina! Varmt tack till våra vänner som är så
generösa med värme, glädje och vänskap! Tack Karin och Kjell för en härlig dag!








En alldeles underbar gudstjänst på Ågesta folkhögskola och Ofiicersskola med musik och
tal om advent! Tack Lisa för en mycket fin appell!